Lösningar till fråga 29 LÄS

Våren 2017

29
LÄS

Socialisation och utveckling

Frågan om fostran av individen är en gammal filosofisk och pedagogisk fråga som sysselsatte redan antikens grekiska tänkare. Den kan relateras till föreställningar om människans natur och idéer om hur världen är eller kanske snarare borde vara beskaffad. Sålunda har socialisation länge betraktats som en fråga om att forma, i betydelsen fostra, människor till att fungera i en given social kontext på ett förutbestämt sätt. Målet har varit givet – att forma och upprätthålla den (moraliska) kod och de normativa värden som kulturen vilar på och som antagits vara sanna och riktiga. Med målet givet har intresset fokuserats på medlet – att utforma strategier för att forma och fostra det växande barnet på önskat sätt. Detta har varit en uppgift för föräldrar och samhälleliga inrättningar. I detta ljus kan vi se en hel rad handlingar/beteenden som ingår i en medveten fostran. Som barn får man lära sig hur man ska hälsa, äta, klä sig och uppträda. Man får också lära sig att vissa saker talar man inte om och att olika handlingar kan vara tillåtna för vuxna respektive barn. Barn tillägnar sig också på ett mer subtilt och omedvetet sätt föreställningar om hur man är och ser ut när man är pojke respektive flicka och vad som är åldersadekvata beteenden. Det är tillåtet att gråta ohejdat när man är liten, men är man större ska man kunna kontrollera sina känslor, särskilt som pojke. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Tillsammans uttrycker de något som skulle kunna beskrivas som ett normativt tvång. Man kan med visst fog hävda att skolan till en inte oväsentlig del präglas av en normativ grundsyn. Det normativt-pedagogiska perspektivet på socialisation är i grunden behavioristiskt. I botten finns föreställningar om människans stora potential till formbarhet och om det lilla barnet som ett oskrivet blad där den yttre verkligheten ristar sina intryck. Föreställningen att människan blir vad hon blir genom miljöns påträngande inverkan sätter studiet av livsmiljö i forskningens fokus, liksom nödvändigheten att forma på rätt sätt. I en behavioristisk tradition är socialisation till stor del ett tekniskt problem, där det centrala är att finna och utforma de villkor som ger förutsägbara resultat, det vill säga önskade beteenden. Eftersom barnet i denna ansats ses som den passiva parten (barnet som objekt) har liten uppmärksamhet ägnats åt själva processen, det vill säga hur människan formas som social varelse, hur det kommer sig att människor utvecklas på olika sätt, och vilken roll barnets egna val och preferenser har, beroende på den historia barnet har med sig (barnet som subjekt). Den grundläggande frågan i denna tradition, som uttrycker hur man bör vara, bör bete sig, bör tänka etc. **är i stället: Hur får vi människor att handla på ett önskat sätt?** Aaron Cicourel har i sin forskning kunnat konstatera att vuxna lägger på barn sina egna kunskaper, normer och värderingar och på så sätt delvis hindrar barn från att själva och i sin egen takt stegvis utveckla sin sociala kompetens. Han menar att vuxna rutinmässigt för barnen in i den sociala vuxenvärlden. Genom denna överföring, menar Cicourel, förenklar man för barn så att deras känsla för hur den sociala strukturen är uppbyggd och fungerar går förlorad. Det första barnet lär sig är att det finns två grupper, barn och vuxna. Efter hand lär sig barnet att skillnaden ligger i storlek, makt och ansvar, vilket framledes för barn blir betydande kännetecken på social struktur. Ett annat förhållningssätt finner man i utvecklingspsykologin (till exempel Piaget, Vygotsky) och socialpsykologin (till exempel Mead) där mänskliga relationer studeras utifrån begrepp som identitet, roll, status samt etnisk och social klasstillhörighet. Det vetenskapliga fokuset är här vanligen deskriptivt: man försöker förstå hur människan blir den hon blir (kognitivt, moraliskt och socialt) utifrån de sociala verkligheter eller kontexter hon formas i. Fokus ligger här inte bara på individen utan också på den omgivande sociala kontexten. Socialisationsprocessen beskrivs i termer av hur individen formas beroende på till exempel kulturtillhörighet i en faktiskt existerande social ordning. I detta perspektiv är harmonin, eller disharmonin, mellan individen och samhället i fokus medan den moraliska och normativa aspekten av fostran är underordnad. Den grundläggande frågan är här inte hur man får människor att bete sig på ett visst sätt utan hur det kommer sig att människor tänker och handlar som de gör. I litteraturen finner man att socialisation i denna tradition definieras i vidare termer – till exempel som en adaptionsprocess till rådande strukturer och värderingar i en given social verklighet. När vi som vuxna ikläder oss en viss yrkesroll, till exempel börjar arbeta på en förskola eller i en skola, kommer vi till en kultur med traditioner, normer och värderingar. Dessa finns på en generell nivå för hela yrkesområdet, oberoende av arbetsplats, och på en specifik nivå på den enskilda arbetsplatsen. Oavsett vad vi själva har med oss för föreställningar kommer vi att möta föreställningar som utgör socialiserande faktorer. Vi kommer att utsättas för ett tryck i form av förväntningar på att tänka, vara och uppträda i enlighet med den kod som finns. Vi är dock inte bara objekt utan kan också som subjekt inom vissa ramar påverka och utveckla, bland annat beroende på den sociala status vi får eller tilldelas. Vi tänker oss exemplet att en ny förskola ska öppnas. Rätt mycket energi kommer i ett inledningsskede att läggas på att bestämma hur saker och ting ska vara mellan de vuxna aktörerna, vilka rutiner och regler som ska gälla och hur man vill arbeta med barnen. Av detta kan vi se att vi i sociala sammanhang behöver en rad olika överenskommelser och konventioner som reglerar såväl våra inbördes relationer som hur vi ser på den gemensamma verksamhet vi ska arbeta i. Då de inblandade aktörerna kommer med olika erfarenheter måste de socialiseras i förhållande till varandra och med avseende på hur man uppfattar målen med verksamheten. I vid mening innebär alla nya mänskliga möten en form av konfrontationer där kontrahenternas egen socialisation (i betydelsen vilka normer, värderingar och uppfattningar man bär på) prövas. Man kan välja att anpassa sig eller att se ut som om man anpassar sig. I det första fallet kan det vara så att man låter sig socialiseras för att man anser de idéer, attityder och föreställningar som finns där vara sanna och riktiga fullt ut. Det kan emellertid också handla om en skenbar anpassning – en överlevnadsstrategi. Man gör det som förväntas och uppvisar ett beteende som visar att man i värderingsfrågor inte avviker från andra, fast man egentligen inte delar deras värderingar. I olika diskussioner där man inte delar majoritetens uppfattning håller man en låg profil. Alla skenbara former av anpassning kan dock leda till senare svårigheter, yrkesmässigt och/eller personligt.


29.
**Vad är i grunden kännetecknande för vuxnas socialisationsprocesser, enligt texten?**


Det finns inget svar på den här frågan. Klicka här för att få ett mail när någon lämnar ett svar.


Posta nytt svar!
Upplev tidspressen på riktigt, testa dig i utmaningen!